Anna Munkhammar

Äntligen har vi varit till Sandön. Det är premiär för säsongen så trots att vi bara skulle stanna en natt var bilen proppfull med packning. Spjälsäng och 10000 andra Alvira-grejer + hund med allt det innebär.

Undrar om Alvira kommer ihåg något från förra sommaren? Hon var i alla fall väldigt lugn och höll nästan på att somna i båten på väg ut.

Det var verkligen ett kärt återseende med vår lilla svarta stuga. Jag har längtat!

Så skönt med ett miljöombyte för mig som är hemma hela dagarna. Alvira fick en helt ny värld att utforska så det gällde att vara med!

Hon har precis upptäckt att det är toppen med skor för med dem kan hon stå även om det är otäckt gräs eller så. Än så länge måste hon hålla i något när hon står men det är inte långt borta att hon står själv. Igår glömde hon av sig när hon skulle smaka på en mandarinklyfta.

Du ska veta att jag njuter av varje stund med min gullunge. Hon kan inte prata än men hon förstår mycket av vad vi säger och kommunicerar med kroppsspråk och ljud 🖤

Vi har så mycket roligt tillsammans 🖤

Wow så skönt. Jag sitter under vår balkong precis nu och det åskar och mullrar. Regnet strilar ned men det är sådär sommarvarmt ute. Man kan väl säga att jag live-bloggar?

Johan har skrapat och grundmålat väggen så det är därför den är vit-fläckig. Å ena sidan kliar det i fingrarns att måla den svart men vi kommer behålla färgen som den är. Fasaden på huset är från 1800-talet så vi är väldigt mån om att ta hand om den och svart färg skyddar sämre.

Jag fick ju måla vårt förra hus svart så jag får vara glad över det 🖤

Nu sitter jag som sagt här och myser efter en promenad med Alvira. Jag trodde aldrig att hon skulle somna men så gjorde hon det precis innan vi kom hem.

Jag vaktar henne mot myggen men det har inte kommit en enda mygga. Ändå sitter jag kvar. Jag har ett sånt skönt lugn i kroppen idag. I månader har jag känt en sådan oro och rastlöshet men idag känner jag inget sånt och jag kan tala om att det är SÅ SKÖNT! Det ska jag njuta av!

Idag har jag också gjort något som förmodligen inte är märkvärdigt i mångas ögon men som är ett stort steg för mig. Alla har vi ju en egen resa eller hur? Jag har gått barbent trots att jag har slarvigt rakade ben. Väldigt befriande på något vis att bara släppa den där perfekt-hetsen. Kanske därför som jag fick ett sånt lugn i själen nu?