Filmrecension: Flocken

by Anna Munkhammar

Jag har ju tidigare berättat att jag var på pressvisningen av Flocken förra veckan och det börjar väl helt klart vara dags att skriva lite mer om vad jag tyckte om filmen.

 
Flocken är en obehaglig och ledsam film fast på ett “bra sätt”. Alla vi som var på pressvisningen var överens om att det rös i hela kroppen efteråt. Värst av allt är vetskapen om att detta har hänt i verkligheten flera gånger även om nu just personerna i filmen är fiktiva.
Vad handlar Flocken om egentligen?

Handlingen kretsar kring Jennifer som anklagar sin vän och klasskamrat Alexander för våldtäkt. Utan minsta eftertanke antar kompisarna och de vuxna i byn att hon ljugit för att få uppmärksamhet.

Alexander är en snäll kille som aldrig bråkar på rasterna och inte beter sig väl Jennifer som ett riktigt våldtäktsoffer ska? Förresten, har hon inte varit kär i och hånglat med honom på skoltoaletten tidigare? Det hela eskalerar till utfrysning och en hetsjakt mot både Jennifer och hennes familj.

Först tänkte jag att filmen borde vara obligatorisk för alla ungdomar att se, men sen kom jag på att nej, filmen borde vara obligatorisk för ALLA att se. För vakna, det är inte ungdomarna som är problemet utan de tar ju faktiskt efter hur de vuxna hanterar situationen!!

Utöver att den berör ett viktigt ämne är Flocken spännande också och skådespelarna är trovärdiga.Bästa scenen enligt mig är när Alexanders mamma ska göra allting bra genom att ta med honom till Jennifer så att de kan prata med varandra och reda ut allt… Det slutar med att Alexander tvingas ge Jennifer en kram och då kan jag verkligt tala om att jag skruvade på mig i biostolen. Just den scenen finns med i slutet av youtube-trailern (efter1:30). KOLLA!

Lokala skådisar

Det är roligt att Beata Gårdeler valt att arbeta med många lokala skådisar. HuvudkaraktärernaJennifer och Alexander är lokala ansikten och sedan kände jag igen flera av byborna från Haradsrevyn!

 
Fatime Azemi som spelar Jennifer berättar att både hon och John Risto som spelar Alexander gått på en casting som hölls på Stureskolan. Sedan följde många fler provspelningar, bland annat i Stockholm, innan de väl fick veta att de fått rollerna. 

-Jag fick veta det på julafton och blev överlycklig. Det kunde inte ha blivit en bättre julklapp, säger Fatime.

Fatime har länge velat bli skådespelerska men inte vetat hur så att vara med i filmen är med andra ord en dröm som blivit verklighet.
-Jag älskar Jack Sparrow i “Pirates of The Caribbean” och sa till min mamma att jag ville bli pirat när jag blev stor. Hon sa då att det går inte att bli pirat men du kan alltid bli skådespelare! Tänk att jag skulle bli det tillslut också, berättar Fatime. 
Hon hoppas så klart att filmen ska leda till fler jobb i filmindustrin och det gör även John Risto. 
-Jag kan absolut tänka mig att vara med i fler 
filmer fast jag bor gärna kvar i Norrbotten för här trivs jag och har vänner, säger John.

 
Det är inga lätta roller som de spelar, den ena våldtäktsoffer och den andra våldtäktsman. Båda berättar att det många gånger känts tungt när de kommit hem. 

-Alexander säger inte särskilt mycket i filmen och då måste jag istället uttrycka allt med ansiktet. För att kunna göra det måste jag sätta mig in i ångesten som han känner och det kan vara svårt att skaka av sig efteråt, förklarar John. 
När jag pratar med Fatime berättar hon att filmteamet varit till stor hjälp. 
-Ibland var det svårt att hålla isär det som Jennifer kände från mina egna känslor. Men efter tunga scener var teamet bra på att skoja och prata med oss så att vi kom tillbaka till verkligheten!, berättar hon

Ingen nöjesfilm men som sagt, viktig och inte minst spännade! Nu är det snart dags för mig att se ytterligare en film! Jag är inbjuden till pressvisningen av “Glada Hälsningar från Missångerträsk” imorgon. Ser fram emot det 😀 /Anna Munkhammar

You may also like

Leave a Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.