Det händer så mycket i livet när man får barn. Det kan nog alla hålla med om och förstå oavsett om man varit i den situationen själv eller inte. Som mamma kan jag ärligt säga att jag är lyckligast i världen men samtidigt kan jag bli så ledsen på samma gång. Allt som i en enorm smältdegel av känslor.
Mest av allt är jag lycklig. Jag älskar att vara hemma med Alvira och vill aldrig att föräldraledigheten ska ta slut. Vi har så kul tillsammans!
Snålat med betalda föräldradagar och det som först skulle bli ett år hemma har nu förlängts till ett och ett halvt. Det känns riktigt bra! Det här är den underbaraste tid jag haft även om det inte kommer verka så om du läser fortsättningen av det här inlägget.
Samtidigt har jag upptäckt hur mycket jobbet har betytt för mig. Framförallt hur mycket av min identitet som jag har baserat på jobbet och prestationer. Jag har verkligen varit en toppenmamma åt Alvira. Varje dag ger jag henne kärlek, vi leker, pratar, sjunger, äter hemlagad mat och ändå har jag känt det som att jag är värdelös som “inte gör någonting”.
När hon sovit i sin vagn på dagarna har jag ibland gråtit för att JAG känt mig så tom och dålig. Tråkig, innehållslös, långsam, trött, slapp och ful efter graviditeten. Ingen som berömmer vad duktig jag är, inget svårt jobb som blir gjort. Har man plockat ur diskmaskinen får man väl vara nöjd…
Sedan har jag haft dåligt samvete och oroat mig för att jag ska föra över min dåliga självkänsla på Alvira. Tänk om min fina dotter också ser sig i spegeln en dag och allt hon ser är en ful avdankad morsa? Jag blir så ledsen när jag tänker så. Det gör ont att erkänna det men jag är verkligen min egen värsta mobbare.
Jag har försökt kompensera de här känslorna med att göra duktiga saker. Jag har gått en kurs i programmering på komvux som jag faktiskt fick A på. Pluggade som en tok varje stund som Alvira sov. Wow, lyckan över högsta betyg höll i sig en dag eller två men hur mycket hade jag dissat mig själv under kursens gång? Och sen var det nog inte så duktigt med A ändå… Det var ju bara en kurs på gymnasienivå trots allt och om jag fick A så var det nog inte så svårt… och sådär håller det på.
Som sagt, den här ständiga mobbingen av mig själv är ingenting jag är nöjd eller stolt över. Och jag skulle ju aldrig för mitt liv utsätta någon annan människa för det. Jag skulle aldrig ens tänka så om en annan person så det är fullständigt obegripligt varför jag gör det mot mig själv.
Jag går inte runt och tycker andra är fula eller äckliga så varför tänker jag att jag själv är det? Jag baserar ju inte mitt gillande av andra människor på hur attraktiva eller duktiga de är så jag förstår inte varför det är något som jag dömmer mig själv så hårt för?
Framför allt nu när jag har precis allt jag vill i livet. Det blir en liten stress det där att man inte är tacksam nog, inte njuter nog av tiden… “Passa på och njut” säger alla i välmening och slentrian. Jo men jag gör ju det mestadels men ibland kommer det jobbiga tankar också 🖤
Det har blivit en lång paus på bloggen för jag vill inte vara en sådan som bara visar upp en fin fasad. Hoppas att du som läser det här får ut något av det och att det kan hjälpa dig. För jag är säker på att många har de här känslorna i det dolda och skäms, precis som jag gör.
Nu har jag börjat med en grej för att stävja det här som har hjälpt och därför vill jag dela med mig av det. I vardagsrummet står det nu ett fotografi på mig när jag var liten. Jag bygger en pärlplatta, har klänningen bak och fram och det är fotografering på förskolan. Jag ser så glad ut och är totalt omedveten om utseende och allt sånt där elakt i världen. När mobbaren inom mig dyker upp går jag fram till bilden och tittar på den. Skulle jag säga så till den lilla flickan? Nej just det.
Är du snäll mot dig eller mobbar du dig själv i smyg?
